Handel och sjöfart
I början av den här perioden var Åbo hamn redan känd till och med i Medelhavsländerna. Äran för det tillkommer araben Al-Idris, som år 1154 ritade in hamnen på sin karta och benämnde den Abuwa. Internationaliseringen tilltog sedan tack vare Hansaförbundet, som organiserade den tyska handel som under slutet av 1200-talet koncentrerades till hamnen vid Unikankare kulle. Hamnen bestod av borgarnas varumagasin. Hansakoggarna vid magasinsbryggorna dominerade stadsbilden tillsammans med torget, domkyrkan och borgarhusen. Tack vare de livliga utlandsförbindelserna utvecklades Åbo på ett naturligt sätt till Finlands huvudstad.
Åbos ställning som centrum för den finska utrikeshandeln stärktes. Fartyg seglade till och kom från alla de viktigaste hamnarna vid Östersjön. Skärgårdens strömming och torkade fisk fann sin väg till de europeiska matborden via Åbo. Finnarnas liv åter fick en extra krydda tack vare returfrakten, som innehöll bland annat salt och vin.
Magnus Erikssons landslag gav Åbo fri seglationsrätt medan de andra finska städerna bara hade tillstånd att segla till Åbo eller Stockholm. Från Åbo seglade man till en början också främst till Lybeck, men i början av 1400-talet blev Danzig den viktigaste utlandshamnen. Under 1500-talet seglade ungefär hälften av de fartyg som avgick från Åbo till Danzig, en fjärdedel till Stockholm och resten till bland annat Lybeck, Reval, Narva och Riga.
Stridigheterna mellan de europeiska hoven ökade efterfrågan på tjära till drev för örlogsfartygen, och den utskeppades från Åbo. Tjärhandeln och den sammanhörande seglationen på Nederländerna utvidgade Åbos handelsförbindelser till att omfatta också Nordsjöhamnar. Med segelfartygen utskeppades också män till krigsskådeplatserna, eftersom finsk krigskonst behövdes bland annat i 30-åriga kriget. Vid Aura å bevarades strandmagasinen och lastningsplatserna, men åns uppgrundning tvingade de större fartygen att ankra på redden i Slottsfjärden, där lossningen och lastningen sköttes med pråmar. Landhöjningen och det slam som åvattnet förde med sig orsakade fortsatt uppgrundning av ån och fjärden, och därför inleddes år 1739 regelbunden muddring i området mellan Beckholmen och Stortorget.
Seglationsnäringen i Åbo upplevde en tillfällig nedgång men återhämtade sig på 1730-talet. I slutet av det följande decenniet hade Åbo 12 djuphavsseglare som fraktade brädvirke, tjära och järn ända till Medelhavshamnarna och i returfrakt hade med sig salt, tobak, socker och vin.
I början av 1800-talet var Åbo fortfarande den viktigaste hamnen i Finland. De flesta kontakterna hade Åbo alltjämt med Östersjöområdet, men andelen seglatser från Nordsjöhamnarna, över Atlanten och från Medelhavet ökade. I mitten av århundradet kom det fartyg till Åbo ända från Argentina. Till stadens handelsflotta hörde bland annat stora saltskepp, som vintertid seglade i fraktfart på världshaven.
Åbo hamn fick en viktig roll som en bro för resande mellan Finland och Skandinavien tack vare den regelbundna ångfartygstrafiken. Det första ångfartyget, hjulångskonerten Stockholm, började trafikera mellan Åbo och Stockholm 1821. I slutet av 1830-talet inleddes reguljär ångfartygstrafik också till S:t Petersburg och Helsingfors.
Hamntrafiken blev betydligt livligare då järnvägsspåren nådde hamnen och kajerna på Kanalbanken byggdes. Ångfartygens andel av varuutbytet ökade till två tredjedelar. Borebolagets reguljära vinterturer från Stockholm började år 1901 anlöpa Kanalbanken, varifrån man nu kunde fortsätta resan med tåg, spårvagn eller hästskjuts.
På 1930-talet byggdes en oljehamn i Pansio, och den blev en betydelsefull import- och distributionshamn för oljeprodukterna. Den viktigaste exportvaran blev smöret, vars utförsel koncentrerades till det år 1934 färdigställda smörmagasinet.
Slottsfjärdens kaj blev färdig 1955 och några år senare byggdes Västra kajen. På 1960-talet blev Åbo en viktig bilimporthamn.
I slutet av 1900-talet effektiverades passagerar- och frakttrafiken tack vare bilfärjorna, som var en helt ny fartygstyp. Först att trafikera mellan Åbo och Stockholm var det samseglande Siljarederiet med Skandia 1961. Också Viking Line kom med 1973. I dag avgår varje dag fyra fartyg från Åbo till Stockholm medförande såväl kryssningspassagerare och bilburna turister som fullastade långtradare.
Varutrafiken i hamnen började på 1990-talet skötas nästan helt med hjulburna fordon eller på räls. Volymen på bilfärjorna på Stockholmslinjen hade mer än tiofaldigats sedan 1961 och fartygen hade också blivit konferens- och nöjescentra. I slutet av 1990-talet sköttes redan 85 procent av all frakt från Åbo hamn av ro-ro-fartyg, bil- och tågfärjorna inräknat.
Kanalbanken hade blivit en passagerarhamn och en färjehamn med full kapacitet. Terminalerna och trafikarrangemangen vidareutvecklades på 1980- och 1990-talen.
Åbo Hamn är Finlands viktigaste i trafiken till Skandinavien och centrum för varudistributionen. Passagerarna betjänas av moderna fartyg som planerats för angenämt resande. Näringslivets logistiska behov tillgodoses med täta förbindelser till Östersjöhamnarna och högeffektiva logistikcentra. Utgångspunkten för vidareutvecklandet av hamnen är att tillgodose kundernas behov på ett miljövänligt sätt.